Saknar sporten – där jag en gång var lovande
den 14 februari 2008. Publicerad under Personligt. 1 kommentar.
Ibland tänker jag tillbaka på tiden då jag sportade dagligen. Ett tag spelade jag tennis, badminton och innebandy samtidigt. De senaste tre åren har jag varken rört ett rack eller klubba på allvar. Sport är något som ligger mig varmt om hjärtat. Det är väldigt sällan som jag missar en sportsändning eller Trelleborgs FF:s hemmamatcher är ett måste.
Det är tre år sedan som jag senast tränade tennis regelbundet. Den sista anhalten för mig tennismässigt blev Lugi Tennis. Innan dess har jag varit Svedala TK troget, både som spelare och tränare.
Innebandyn då?! Tja…lira lite korpinnebandy för några år sedan, men innan dess hade jag lagt ner satsningen på innebandy. Bollsinne har jag av gudsnåde. Trixar fortfarande i lägenheten med klubba och boll. Det sitter fortfarande i finter och dragningar.
Badmintonen slutade redan för sex år sedan. Då jag både satsa själv och var tränare. Badminton är nog den sport som kunde pumpa mig till max. Alltid vara uppe på tå, för att snabbt kunna förflytta sig. Det var några kilo sedan och det skriver jag med dåligt samvete.
Vad har fått mig att lägga av med allt? Det finns säkert många både medvetna och omedvetna orsaker. Men när man är nykär så är det inte ens intressen man tänker på i första hand. Dessutom har andra intressen som kallat på uppmärksamhet i mitt liv. Med åren förändras alla och så även jag.
Ibland undrar jag hur långt jag hade kunnat gå inom sporten. I vissa sporter var jag mer lovande än i andra. Kunde jag ha blivit något…ja, ni vet hur man går och funderar och tänker. Trist är i alla fall att mina tennisrack, badmintonrack och innebandyklubbor bara samlar damm.
Vad kan få mig att ta tag i sporten igen? Mer tid? Påbackning? Insikt?
Slutsatsen är den att jag måste ta mig tillbaka, för sporten gav mig något som jag idag kan känna att jag saknar.
Taggar: badminton, innebandy, lugi tennis, saknade, Sport, sportintresse, svedala tk, Tennis, trelleborgs ff
tea, den 20 januari 2011.
jag är medveten om att det här inlägget skrevs för två år sedan..men jag kan ändå inte låta bli att kommentera. googlade på ”saknar sporten” och hamnade här. har själv spelat tennis och elitsatsat i ca 8 år. idag klarar jag inte av att se mina rack, för jag saknar det så mycket. vet egentligen inte varför jag kommenterar, kanske är det för att jag undrar mest om du kommit på nåt sätt som gör att man saknar det lite mindre/att det inte gör lika ont?