Alias Nille

Min panikångest i dagsläget

den 6 januari 2010. Publicerad under Panikångest. 6 kommentarer.

Några gånger tidigare har jag berättat om min panikångest som jag lidit av under fyra år. Varje gång har jag fått både kommentarer och mail. Detta är förstås oerhört roligt och kanske kan mitt berättande hjälpa någon.

Det är nästan två år sedan som jag skrev om min panikångest senast och då var jag ”kvitt” det. Nu tror jag aldrig att någon kan bli kvitt panikångesten helt och hållet. Det kan dock bli så bra att det inte stör ens vanliga liv. Från ett rent helvete som jag hade under flera år till bara 2-3 panikångestattacker per år, det ser jag som att bli ”kvitt” panikångesten.

Under det gångna året har jag haft högst tre panikångestattacker. Vid samtliga tillfällen har det varit relaterat till någon som hänt i min omgivningen. Bland annat tog en tidigare klasskamrat livet av sig i början av förra året. Trots att jag och denna person bara haft sporadisk kontakt sedan skoltiden, så slog panikångesten till från klar himmel. Kanske var det för att döden kom mig så nära.

Det handlar om att hindra panikångesten innan den blommar ut. Flera gånger, dock inte alla gånger har jag börjat kunna känna av när panikångest kommer smygande. Det är svårt för någon som precis drabbats av det, men efter fyra år, så har jag på något sätt studerat panikångestens förlopp. Så snart som känner den minst tendens till en panikångestattack så tar jag min ångestdämpande medicin och sedan försöker jag sysselsätta mig med någon som jag tycker om, som t ex spela tv-spel. Det måste vara något som verkligen sysselsätter mig, det fungerar alltså inte om jag tittar på en film eller läser en bok.

När jag mådde som värst kunde längre promenader stilla min panikångest i kombination med ångestdämpande medicin. Det handlar om att få nya intryck och möta världen. Ofta kände jag att jag var utelämnad, att jag var den enda i världen. Detta lindrades genom att jag tog långa promenader, för då var jag delaktig i verkligheten och inte den mellanvärld som jag ofta hamna i. Där allt runt omkring kändes avlägset och overklighetskänslorna.

Detta är några tips som hjälpt mig. Nu kanske inte detta hjälper alla, men det kanske kan ge inspiration för andra och som kan hitta sina egna hjälpmedel i kampen mot att hindra eller lindra panikångesten.

Det är flera som undrat vilken ångestdämpande medicin som hjälpt mig. Atarax heter medicinen och den är inte vanebildande. Den ordination som jag har fått, är vid behov och det har hjälpt mig. Nu kan jag ta ytterligare en tablett, en timme efter den första om det inte dämpar nämnvärt. Jag har dock aldrig behövt ta en andra tablett. Medicinen ger effekt redan efter 15 minuter och kvarstår i 12 timmar.

Några har också undra hur jag mår efter en panikångestattack. Oftast är jag trött, orklös, ofokuserad och kan inte ta mig an något. Sedan känner jag en ständig oro över att en ny panikångestattack skall komma. Det kan handla om ett par dagars återhämtning efter en rejäl panikångestattack. Alla panikångestattacker är inte lika starka, i alla fall så var det så för mig.

Hoppas att detta nya inlägg om panikångest kan vara intressant för er som lider av panikångest. Ibland handlar det om att känna en sorts gemenskap, så ingen känner sig ensam med sin panikångest.

Taggar: ångestdämpande mediciner, döden, dödsångest, overklighetskänslor, Panikångest, panikångestattacker, självmord, tips

Kvitt panikångesten, psykologer och mediciner

den 28 februari 2008. Publicerad under Panikångest. 14 kommentarer.

Att jag har lidit av extrem panikångest håller jag inte som någon hemlighet. Den tiden ser jag som den värsta delen av mitt liv. Totalt tre år har jag lidit och stora delar av den tiden är suddigt för mig. Det är inte precis som jag minns den tiden med någon glädje och det kanske gör att minnena är få för att minnas, det är det som jag menar med en suddig tid.

Panikångest är det värsta som finns. Det fanns dagar då jag kunde ha 4-5 panikångestattacker per dag. Det svåra var att återhämtar sig däremellan. Panikångest kan yttra sig på så många sätt och är olika för person till person. I mitt fall bestod det av hjärtklappning, andnöd, stelhet i hela kroppen, värmevallningar och overklighetskänslor. När väl en attack kom helt oväntat så kunde jag inte sitta still utan sprang runt snabbt och nervöst. Jag kunde inte heller fokusera på något annat och ville inte gärna prata med någon. Om jag prata med någon kände jag att jag tappade kontrollen. Det är just den känslan att tappa kontrollen som har följt mig genom denna tid. Så här i efterhand kan jag tro att känslan av att tappa kontrollen över mitt liv gjorde panikångesten mycket värre.

Tappa kontrollen över sitt liv kan asscocieras till döden. I alla fall så var det så med mig. Jag har väl lidit av dödsångest sedan jag var liten, så det spädde väl på min panikångest än mer. Men dödsångest är något som är vanligt och något som jag lärt mig hantera med åren och idag berör det inte mig nämndvärt.

Att det skulle ta tre år innan jag skulle bli kvitt panikångesten är katastrof. Jag ser mig inte som botad ännu, men det är mycket länge sedan som jag hade en panikångestattack. Det är nog halvåret nu, men det är inte pga psykologer. De är jag otroligt besviken på. Vallades mellan flertalet psykologer och den sista tiden innan jag gav upp allt vad psykologer heter, så hade jag en skötare. I alla fall hade han de kunskaperna som behövdes för att hjälpa mig. I alla fall var det så det sas.
I efterhand hade inte ”psykologen” det. Han var totalt ointresserad av mina samtal och ibland kunde han till och med somna. Samma fråga kunde han ställa samtal efter samtal och någon vidare rådgivning fick jag inte.

Tiden innan jag bytte ”psykolog” för sista gången så fick jag ny medicin som skulle dämpa mina attacker och inte vara beroendeframkallande. Denna nya medicin var min väg tillbaka. Då kan jag nämna att jag har testa en rad ångestdämpande mediciner. Den första medicin jag testa gjorde mig till och med sämre och så dålig att jag fick ta ambulans till akuten.

Genom att jag fick en medicin som fungerade till sist, så kunde jag börja bygga upp ett försvar att stå emot attackerna. Dessutom kunde jag må bra med hjälp av medicinen långa perioder och på detta sätt ”lura” panikångest samtidigt som jag byggde på försvaret.

Jag kan tycka att tre år är alldeles för långt tid för att ”bota” något som har gjort mig så illa. Stundtals kändes det som jag inte togs på allvar. Att jag sedan skulle träffa rätt läkare som fann den medicin som skulle hjälpa mig är nog rena turen. Det finns säkert många som inte träffar den där läkaren som förstår och kan trycka på de rätta punkterna. För dessa kommer illandet inte ta slut utan bara fortsätta.

Det är trist att inte tas på allvar när det gäller panikångest och många bara rycker på axlarna. Panikångest är faktiskt en sjukdom och inget jävla påhitt hos personen. Alla med detta måste tas på mer allvar, få en utredning om hur de mår, en plan över de kan hjälpas och inte slussas hit och dit och testa nya mediciner hela tiden.

Till er som har panikångest, så stå på er för ni måste kräva den vård ni har rätt till. Försök också läsa så mycket som möjligt i ämnet, för det gjorde jag. Plöjde igenom hemsida efter hemsida och informationblad efter informationsblad. Lär känna er panikångest och lev inte i ovisshet.

Till politiker på alla nivåer, så säger jag – lägg inte ner psykmottagningar utan ge dem mer kompetens med nyanställningar. Det behövs bra och kunnig personal på Sveriges psykmottagningar. Då kan alla få chans att komma till i tid och inte behöva hamna i någon slags kö.

Några bra länkar:
Svenska Ångestsyndromsällskapet
Stödsajten för drabbade av panikångest och social fobi
Bloggar om panikångest

Taggar: ångestdämpande mediciner, dödsångest, mediciner, Panikångest, panikångestattacker, psykologer, sjukdom